Att lyssna utan att lösa
Det tog mig ett tag att förstå att jag inte alltid behöver ha ett svar. Att mitt barn inte alltid söker en lösning, utan bara vill bli hörd. Att lyssna, på riktigt, utan att direkt försöka lösa, trösta eller rätta tilt, det kan vara svårt. Men just där, i det enkla men kraftfulla, finns ofta den djupaste tryggheten. Barn behöver såklart vägledning, men de behöver också få känna att deras känslor får ta plats. Att de får finnas, precis som de är, utan att vi vuxna direkt går in och gör om verkligheten för att det ska kännas bättre. Jag har börjat öva på det: att möta mitt barns känslor utan att stressa mot en lösning. När barnet säger: “Jag vill inte gå till skolan” vill jag gärna svara med: “Men det kommer bli bra!” eller “Du måste ju gå…” Men ibland är det viktigare att först säga: “Berätta mer. Vad känns jobbigt?” Och sen vara tyst. Lyssna. Finna mig i att jag kanske inte kan lösa något just då, men att jag ändå kan vara ett ankare. Trygghet handlar inte alltid om att ta bort...
